Projektets Natura 2000-områden ligger utspridda längst Sveriges kust. De ligger i en skärgård med många
unika växter och djur. Kustområdena har stora likheter, men också olikheter. I  ytterskärgårdarna är våren
kall och hösten varm. Somrarna är svala men torra och soliga. Skillnaderna mellan de olika kustområdena
beror också på vilken typ av bergrund de ligger på, om det finns kalkrika skalgrusbankar och att salthalten
varierar utmed kusten. Att människan historiskt har brukat markerna på olika sätt i respektive landskap har
naturligtvis också bidragit till en variation mellan områdena.

Projektets målarter

Svenskt namn	English name	Latinskt namn	Natura kod
dvärglåsbräken	little grapefern	Botrychium simplex	1419
Ekoxe	Stag Beetle	Lucanus cervus	1083
Läderbagge	Hermit Beetle	Osmoderma eremita	1084*
Hålträdsklokrypare		Anthrenochernes stellae	1936
Skärfläcka	Pied Avocet	Recurvirostra avosetta	A132
Ljungpipare	European Golden plover	Pluvialis apricaria	A140
Brushane	Ruff	Philomachus pugnax	A151
Myrspov	Bar-tailed Godwit	Limosa lapponica	A157
Grönbena	Sandpiper	Tringa glareola	A166
Skräntärna	Caspian Tern	Sterna caspia	A190
Kentsk tärna	Sandwich Tern	Sterna sandvicensis	A191
Fisktärna	Common Tern	Sterna hirundo	A193
Silvertärna	Arctic Tern	Sterna paradisaea	A195
Småtärna	Little Tern	Sterna albifrons	A195

Ekoxe, silvertärna, fisktärna och stinkpadda. Foto Thomas Vestman (ekoxe), Erik Landgren (tärnor),
Annika Lydänge (stinkpadda).

 

Bothrychium simplex, dvärglåsbräken är en liten grönvit ormbunke. Arten minskar i hela Europa och behöver
skyddas. Den växer huvudsakligen på betade gräsmarker vid havsstränder. Idag känner vi till att den finns på
tio olika ställen i Sverige. En av dessa platser är på Idö (Arholma-Idö SE0110385).

Projektet har också att stärkt möjligheterna för att stinkpaddan (Bufo calamita, annex IV) och styv
kalkmossa (Tortella rigens, A1998) kommer att finnas kvar.

Livsmiljöer som projektet arbetar med

Svenskt namn	English name	Natura kod
Salta strandängar	Atlantic salt meadows	1330
Strandängar vid Östersjön	Boreal Baltic costal meadows	*1630
Fukthedar	Northern Atlanticwet heaths with Erica tetralix	4010
Torra hedar	European dry heaths	4030
Enbuskmarker	Juniper communis formations on heaths or calcareous grasslands	5130
Basiska berghällar	Rupicolous calcareous or basophilic grasslands of the Alysso-Sedion albi	*6110
Kalkgräsmarker	Semi-natural dry grasslands and scrubland facies on calcareous substrates (Festuco-Brometalia) (Important orchid sites)	6210
Stagg-gräsmarker	Species-rich Nardus grasslands, on siliceous substrates in mountain areas (and submountain areas, in Continental Europe)	*6230
Silikatgräsmarker	Fennoscandian lowland species-rich dry to mesic grasslands	*6270SF
Fuktängar	Molinia meadows on calcareous, peaty or clayey-siltladen soils (Molinian caeruleae)	6410
Hällmarkstorräng	Siliceous rock with pioneer vegetation of the Sedo-Scleranthion or of the Sedo albi-Veronicion dillenii	8230
Trädklädd betesmark	Fennoscanidan wooded pastures	9070SF

 

Lövängar

Fennoscandian wooded meadows

6530SF

Alla målarter och livsmiljöer (naturtyper) i projektet är beroende av hävd. Det innebär att de behöver betas,
slås, brännas och röjas för att finnas kvar. Människan har brukat markerna i skärgården sedan 1 000 tals år
tillbaka. Den artrikedom som finns idag hotas när markerna överges. De naturtyper som är vanligast i
projektområdena beskrivs nedan:

Ljunghed och mosaikmarker

Klockljungen spirar efter bränning

På Västkusten arbetar vi i projektet med att restaurera ljunghedar. Ljungheden är ett av Västeuropas äldsta
människoskapade landskap. Med eld, yxa och betande djur röjde forntidsbönder den skog som senare blev
vidsträckta ljunghedar (Stenström % Forshed, 2004, Ljunghedar, ISBN 91-85221-00-7). Den svenska ljungheden
hade sin största utbredningeni slutet av 1900-talet med omkring 485 000 hektar. Idag finns knappt en halv
procent kvar. Atlantisk ljunghed finns utmed kusten från Portugal i söder till Norge i norr. Dessa länder har ett
gemensamt ansvar för att bevara denna unika miljö. Därför har de bildat ett ljunghedsnätverk där deltagarna
träffas regelbundet för att utbyta erfarenheter The European Heatlands Network

Bränning på Rörö 2012

Ljungheden behöver brännas för att bevara sin artrikedom. Det tjocka lagret av gammalt gräs behöver brännas
bort för att minska kvävet och skapa ljus åt konkurrenssvaga örter. Samtidigt stimuleras frögroningen. Växterna
ger i sin tur ger föda åt blombesökande insekter. Om ljungen inte bränns regelbundet och betas växer heden igen
och övergår så småningom i skog. Målet är att få en mosaik av ljung i flera olika åldersstadier.

I Halland finns det fortfarande stora sammanhängande ljunghedar. Men, de behöver restaureras för att inte
försvinna. På Bohuskusten växer ljungen ofta i en mosaik med små fläckar av andra naturtyper som varvas med
berg och våtmarker. Här finns också dvärgväxtsamhällen som är oerhört känsliga för igenväxning. Flera av
skärgårdens arter är hotade och mycket sällsynta i övriga delar av Sverige. Mångfalden av naturtyper som växter
tillsammans gör att vi finner många arter inom ett och samma område. På fastlandet får man vandra över stora
arealer med gräsmarker för att hitta lika många olika arter som man gör på en liten yta i skärgården.

Ljunghedar och gräsmarker på Balgö i Halland

Enbuskmarker

I Blekinges är naturtypen vanligt på kustnära mager hedmark med många enar. Denna livsmiljö är sällsynt i Sverige
och har blivit alltmer ovanlig när betesmarkerna överges.  Livsmiljön är intressant både ur nationell och internationell
synpunkt, speciellt i skärgårdsmiljöer där den har många speciella arter.

Se röjningar av enbuskmarker på filmen om filmen om Kalvö

Trädklädda betesmarker

Blekinges skärgård har många öar med ädellövskog. Ingen annan stans i norra Europa möts havet och
ädellövskogen på så många håll som i Blekinge. I Blekinge och Stockholms projektområden finns trädklädda
betesmarker. Det är värdefulla tall och ekmiljöer som är sällsynta i övriga Europa.

Trädklädd betesmark i Blekinge

Träden har vuxit upp ochlevt huvuddelen av sina liv i beteshagar. Betet hindrar igenväxning med konkurrerande
träd i närheten av jätteekarnas kronor. Praktiskt sett är bete även idag det enda sättet att behålla de glesa
bestånden och en förutsättning för att trygga en långsiktig återväxt av vidkroniga ekar som kan bli riktigt gamla
och grova. Här finner man många arter som lever i gamla, grova, vidkroniga ekar. Många av dessa insekter, lavar
och vedsvampar är hotade då deras livsmiljö, de gamla ekarna hotas.

I projektet restaurerades även betade barrskogar.